Men som
den norrlänning...
Jag nu
är, så flyttade jag tillbaka till Skellefteå och var få plötsligt
hela 16 år. De norrländska skogarna drog och det var väl då för tur
det! Annars hade jag gått miste om mycket roligt och trevligt.
Min mormor och morfar dog...
Vilket skedde med endast ett års mellanrum. Det var
för mig två mycket, mycket tunga händelser. Där stod jag plötsligt
på egna darrande ben och fick väl göra så gott jag kunde av livet.
Det är ingen tid jag minns tillbaka till, i glädje.
Som 18-åring...
Träffade jag min blivande man, det absolut bästa som
hänt mig. Sedan fick vi dessutom två underbara pojkar, ännu bättre.
Vilka i sin tur gav mig 4, underbara barnbarn. Tre pojkar och
en flicka, de är verkligen livets efterrätt med grädde.
Jag har haft ett bra liv...
Men inte helt konfliktfritt tyvärr, mormor sa någon
gång: "Kom ihåg flicka du får inte större börda än du kan bära." Jag
förstod det inte då, men jag har gjort det senare. Ett annat av
hennes visdomsord var "Var snäll mot dina medmänniskor, du får
alltid igen det!" Detta resulterade naturligtvis i att jag "sprang
runt byn" och var så snäll (frågvis) jag bara kunde.
Ingen förstod
naturligtvis...
Vad jag höll
på med, utan tyckte jag skulle gå hem helt enkelt. Själv funderade
jag väl lite, hur allt det där kunde gå ihop? Det var nog inte så
mormor hade menat, bestämde jag mig snabbt för. Även dessa "klok-ord",
har jag senare i livet både förstått och sett. Stämmer mycket
ordentligt. Min mormor var en mycket klok sådan.
Nyfiken och
frågvis har jag nog alltid varit...
Jag älskade att sitta och höra på min gammelmormor,
då hon berättade. Gammelmormor gick upp mot de 90 och själv var jag
bara 6-7 år. Jag trodde verkligen precis på allt hon sa och
berättade. B la fick jag höra historien då hon som maka och mor hade
hela 11 barn. Men blev änka då de yngsta pojkarna bara var 5 och 6
år gamla.
Vad jag
naturligtvis inte visste...
Var att hon var dement. Så det som återberättades hade hänt långt
förr. Ett exempel kan få vara; "Då i morse, då i skull hämt bröde i
brötunna. Så hoppe he opp en "skeppar". Men i trampe ihäl hon, hon
ligg uppa bronne". Jag sprang naturligtvis dit, men inte var det
någon råtta där inte. Så jag frågade Ivan, var råttan var. Då sa han
bara: "Jaha... har hon berättat om det? Det hände för tjugiofem år
sedan.
Jag kallar mig Tusenkonstnär...
Helt enkelt för att jag inte kan bestämma mig för vad
jag vill bli, när jag blir stor. I första hand har jag varit maka
och mor, det har varit det viktigaste. Sedan hjälpa till där det
behövs, så att säga.
Jag har varit studieledare, ca 40 år...
I olika ämnen, som min sida nu skvallrar om. Jag har
jobbat på särskolan som personlig assistent, men efter en sjukdom
bytte jag verksamhetsbana. Jag hade turen att få jobba på Skellefteå
museum och Byske. Att få jobba med
det man verkligen tycker om att göra,
t om som hobby. Det är en fantastisk förmån!
Att jobba eller verka i en
hobby...
Det fortsätter jag
nog med, livet ut. Eller kanske så länge jag är klar i huvet, efter
mina mått mätt. Detta med stickandet och virkandet, det har jag
faktiskt gjort ända sedan jag var fem år.
Men pimpelfisket...
Har också varit ett stort intresse, med en viss
framgång. Tyvärr fick jag sedermera problem med fingrarna, så det
fick jag ge upp.
Jag har på
"senhösten"...
Börjat spela
Boule, det blir ungefär för ett år sedan. Det är verkligen en
upplevelse och jättekul.
Få se vad
nästa projekt blir...
Kanske
att lära mig att vara sådär lagom...
Evelina
